okej. vet inte vad jag ska börja. nu har jag tårar i ögonen och min hals darrar och är kraslig av gråten som sitter i halsen.

aldrig trodde jag när jag gjorde förra inlägget att det skulle vara sant. Jag trodde faktiskt inte det! Gud, det är förjävligt. Tårar rinner nu ner för min kind. Vad ska man göra? det som hänt har ju hänt, ellerhur? det går inte ändra på även att man vill SÅ obeskrivligt mycket.

det är jobbigt.

jag snackar naturligtvis om Stefan Liv som dog i krachen i Ryssland. Tårar rinner nu ännu mer, orkar inte mer. Vill bara spola tillbaka tiden. Varje minut av varje dag tänker jag på den förskräckliga händelsen. HELP ME.

Kommer nu skriva mina tankar om allt som hänt och gå in mer på detaljer. Jag ska säga er att detta krävde mycket av mig för att ens börja skriva om detta känsliga ämne. fuck of life.

life is pian, life is terrible,  LIFE IS SO UNFAIR. WHAT SHOULD WE DO?

I     CANT   DO   THIS   MORE

TEARS ARE FALLING DOWN MY FACE LIKE A RAINY AUTUMN-NIGHT